Jag och min ADHD!

Sedan jag var barn har jag varit en energisk person som alltid haft svårt att sitta still. Alltid myror i brallorna. Svårt att göra klart det jag påbörjat och även lekt samma lekar om och om igen! Blir gärna fast i ett visst “träsk” m.m.

I skolan märktes det inte av så mycket på skolarbetet. Jag lärde mig läsa och skriva tidigt. Hade en av de svårare läseböckerna när fröken skulle ge oss läseböcker efter “nivå”, tyckte om att lära mig saker i skolan. Men jag var mobbad, lekte mest för mig själv eller med barnen på särskolan, där fick jag vara den jag var och jag brydde mig inte om att barnen på särskolan betedde sig annorlunda, hade udda utseende eller hade svårare att göra vissa saker t.ex. balansgrejer… jag hade urkass balans själv!

Jag hade otroligt taskig motorik, både grov och finmotorik, något som delvis finns kvar och sätter hinder för mig! Gymnastiken var nog det ämne jag verkligen inte gillade. Jag blev vald sist, jag blev skrattad åt när jag inte kunde hålla balansen i balansövningar. Jag orkade ALDRIG springa slingan på 1 km utan gick alltid och blev skrattad åt att jag tog hela gymnastiklektionen till att gå runt slingan istället för att spela fotboll eller ha friidrott. Oftast sprang vi slingan som uppvärmning. Jag hade tur som hann med en eller två hopp över ribban eller ner i längdgropen efter att ha sprungit slingan. Nu berodde det kanske inte bara på mina motoriska problem av NPF (Neuropsykiatriska funktionshinder) Utan också av min kraftiga övervikt som jag tidigt hade! Men det spelade stor roll!

Jag tränade min motorik hos en speciallärare Gudrun, fick träna finmotorik genom att följa streck med en penna, klippa i linjer m.m. Grovmotoriken främst balansen tränades på balansplatta m.m. Fick även specialträning motoriskt ihop med ett par andra barn som hade vissa motoriska svårigheter. Dessa gymnastikpass gillade jag, vi hade ju alla svårigheter och fick extra träning. Ingen skrattade åt andras misstag om inte den som gjorde misstaget själv skrattade åt det. Det var roligt att röra på sig!

Jag hade en tuff barndom med föräldrar som skiljde sig m.m. Så att jag betedde mig som jag gjorde ibland med utbrott, söndertrasade glasögon m.m. var ingen som egentligen brydde sig om först!

Men visst fanns det frågetecken om det inte var något “fel” Och mellanstadiet var en period jag helst glömmer, det var som en dimma av utbrott, mobbning, jag var dum i huvudet, ful, tjock, en människa som inte var något värd (mina egna tankar just då)!

När jag började på Stengärde hos Bengt-Åke, Katrin, Erik och Tommy hösten 1996 så började vissa pusselbitar komma på plats. Jag fick mer hjälp i vissa ämnen. Ridningen blev min räddning när jag mådde dåligt! Jag har sagt det förr och säger det igen utan Stengärde hade jag nog inte levat! De är mina änglar!!

Under min tid på Stengärde började en utredning för NPF göras och jag fick hösten 1999 diagnos DAMP ”Deficits in attention, motor control and perception” = Svårigheter med uppmärksamhet, motorik och uppfattning. På denna tid fanns det inte mycket forskning kring dessa diagnoser och mediciner fanns nog inte. Så mycket hjälp fick jag inte mer än att jag fick hjälp med skolarbetet, vissa ämnen behövde jag mindre grupp än andra ämnen. De ämnen som jag var mest intresserad av var de jag presterade bäst i t.ex. hemkunskap, musik och bild. Jag började ju ha lite mer lektioner med gamla klassen i 7an, 8an 9an. i 9an gick jag nästan enbart med gamla klassen = svår tid!

Gymnasiet gick bättre än förväntan! Jag fick nya vänner. Jag fick extra hjälp med engelskan Annars klarade jag de flesta ämnena riktigt bra. Jag läste omvårdnad och i de flesta vårdämnena presterade jag bra, var ju intresserad av dom.

Men efter studenten var det tufft! Att gå från rutin med skola och fasta tider så skulle jag plugga på högskolan där det inte var lika lärarstyrt, högre krav på inlämningar och tentor. Mer pluggande hemma även om vi hade ledig dag i skolan var jag ju inte ledig utan skulle plugga!

Att jobba var jobbigt om jag inte hade tydliga arbetsordningar… Och värst var väl att en dag jobba kväll sen dag och sen dag igen! Fasta tider funkade bäst! Och helst samma vårdtagare hela tiden! Vilket inte fungerade såklart!

Tog lååång tid innan jag kunde få hjälp med detta….

Sommaren 2011 blev jag inlagd på Allmänpsyk. i Falköping. Jag var utkörd och läkaren sa att jag drabbats av utmattningsdepression dvs gått i väggen.  Något jag inte kunde ta till mig. Jag var arbetslös sen ett år tillbaka och inte kan jag gå i väggen utan att jobba? Man jobbar sig väl in i väggen eller?? Doktorn förklarade att min situation med ett barn som har ett funktionshinder som krävde att vi åkte i princip varje vecka till habilitering för träning m.m. och en man som jobbade mycket och med min “ryggsäck” så var det inte ett dugg konstigt att jag gått i väggen! Troligen hade jag gått i väggen låååångt tidigare men inte märkt det! Jag fick medicin för depression och lugnande medicin! En remiss för att göra en ny NPF-utredning gjordes (som senare försvann någonstans på vägen). Låg inlagd en vecka och sen hem. Inte mycket hjälp mer. Primärvården skulle ta över! Träffade en psykiatrisjuksköterska två gånger… inget mer… Vi fick hjälp av LSS med avlastning på Hattis för Walther. Jag fick börja på Alfhem och komma ut och träffa folk! 10 mån efter första inläggningen var det dags igen.. inläggning 1 vecka, medicinjustering och annan medicin för ångesten och även sömntabletter. Ny remiss för NPF-utredning gjordes! Sen hem… samma visa igen primärvården gjorde inte mkt! En enda läkare lyssnade på mig och faktiskt lyssnade på mig! Men hen var sen under en tid tjänstledig och då tog en annan läkare över och den skrev bara ut mina mediciner och inget mer… inga samtal, ingenting! Bytte sedan till Hälsocentralen i Hjo och där ville inte ens dr förnya recept UTAN att ha träffat mig och genomgått grundlig hälsoundersökning och DÅ fick jag förhöjd dos av antidepressiv medicin! Jag fick börja arbetsträna på AME Gnistan och senare Villan. Arbetspsykologen sa rätt snabbt att utredning MÅSTE göras snarast! Det tog ändå ytterligare 1 år! Min dåvarande psykolog på Häslocentralen snabbade till slut på det ordentligt ihop med psykologen på Gnistan och 2014 gjordes utredningen. I augusti 2014 bekräftade dr på öppenspsykiatriska mottagningen att jag hade ADHD samt Atypisk Autism! (Klicka på diagnoserna för att läsa mer… orkar inte skriva). Jag fick då Concerta® utskriven. Då var det enda preparatet som fanns av just denna sort (finns andra ADHD-mediciner som Strattera, Medicanette m.fl.. men de fungerar lite annorlunda). Concerta®  var patenterad! Och jag svarade så bra på den! Men alltefter tiden gick så kunde fler läkemedelsföretag använda patentet och göra liknande och billigare medicin t.ex. Methylphenidate. Och denna medicin fick jag då apoteket helst ger ut den billigare varianten. Jag har ätit nästan enbart den (förutom antideppressiv och andra mediciner för magen) sedan ca 1 år och jag har upplevt sämre resultat! Och tagit upp detta. Min fd psykiatrisjuksköterska L tog det på allvar och skrev in i journal och jag tog upp med dr! Men dr påstod att det inte är någon som helst skillnad.

Vad används det för

Concerta används för att behandla ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorders).

  • Det används hos barn och ungdomar i åldrarna 6 till 18 år.

  • Det används enbart efter att andra läkemedelsfria behandlingsmetoder har prövats, så som samtalsterapi och beteendeterapi.

Concerta används inte för behandling av ADHD hos barn som är yngre än 6 år eller för påbörjande av behandling hos vuxna. Om behandlingen påbörjades vid en yngre ålder kan det vara lämpligt att fortsätta med Concerta när du blir vuxen. Din läkare kommer att ge dig råd om detta.

Hur det fungerar

Concerta förbättrar aktiviteten i vissa områden i hjärnan, vilka är underaktiva. Läkemedlet kan bidra till att förbättra uppmärksamhet (att behålla uppmärksamheten), koncentrationsförmåga och att minska impulsivt beteende.

Läkemedlet ges som en del i ett behandlingsprogram, som vanligtvis består av:

  • Psykologisk terapi

  • Utbildning

  • Social terapi

Det förskrivs endast av läkare som har erfarenhet av beteendeproblem hos barn och ungdomar. Trots att det inte finns något botemedel mot ADHD, kan tillståndet hanteras genom att använda sig av behandlingsprogram.

http://www.fass.se/LIF/product?userType=2&nplId=20021101000311

Har ju sedan en månad en annan psykiatrisjuksköterska E (omstrukturering på öppenpsykiatrin) och även denna sköterska tog mina problem på allvar och fixade mer eller mindre akuttid hos dr. Och denna dr var verkligen bra… här kan ni läsa mer om detta mötet

Igår hämtade jag ut mina mediciner… har haft lite annat trassel som gjort att jag inte haft möjlighet förrän igår att hämta ut! Och jag säger att ja Concerta® är bra! Men att ta full dos på morgonen och ingen på em vet jag inte om det är såå bra… behöver den höga dosen på morgonen tror jag, men påfyllning på em. Så samtal till E på måndag för en vidare kontakt med dr om detta får det bli! Ska äve n kolla lite med C på boendestöd om det. Hon har följt mig med och UTAN medicin. Hon vet hur jag är!

Fick ju även Melatonin utskriven för min dåliga sömn! Har inte riktigt sett effekt ännu… så nytt! Men det märks nog snart om den ger effekt eller ej! Oftast ges den under läkemedelsnamn Circadin!

Melatonin är ett kroppseget hormon som produceras i tallkottkörteln. Hormonet melatonin deltar i kroppens sömnreglering.

Den aktiva substansen i Circadin, melatonin, tillhör en grupp av naturliga hormoner som tillverkas av kroppen.

Circadin används ensamt vid korttidsbehandling av primär insomni (ihållande svårigheter att somna eller att fortsätta att sova, eller dålig sömnkvalitet) hos patienter som är 55 år och äldre. ”Primär” betyder att sömnlösheten inte har någon känd orsak, såsom eventuell medicinsk, psykisk eller miljömässig orsak.

Men jag mår så mkt bättre! De sk karusellerna har lugnat sig! Nyss tog jag mitt Melatonin och ska strax krypa till kojs och sova! Imorgon ska vi ut och resa med HRF.

some_text

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *