Övervikt, skolan, mobbing och föräldrarnas sk ansvar!

Jag har sedan barnsben varit överviktig. Och jag ökade i vikt stadigt! När jag gick ur 9an vägde jag 102kg till mina 174 cm! Övervikt är ärftligt delvis i mitt fall. Men jag vet att jag åt och åt och åt, ingen sa väl åt mig att inte äta så mycket eller att äta rätt! Eller så sa dom det inte så jag förstod. I femte klass fick jag och min pappa gå nån ”överviktsskola”, jag och flera andra överviktiga barn fick ha gympa en kväll i veckan och föräldrarna träffade en dietist och pratade om näringsriktig kost. Detta var enda gången jag inte tyckte det var obehagligt att ha gympa, de flesta var ju lika stora som jag i kroppen och var lika klumpiga som jag, ingen blev behandlad annorlunda, ingen tyckte nån annan var konstig! Men inte hjälpte det mot min övervikt!

I skolan var gympa det värsta jag visste, jag hatade det verkligen. Speciellt balansgrejer. Jag har alltid varit klumpig, dels p.g.a. mina motoriksvårigheter. Jag blev utskrattad när jag trillade av bommen vi skulle balansera på, eller inte hann med när vi spelade fotboll, jag gick oftast ”slingan” när vi skulle springa och var ALLTID sist tillbaka!

På rasterna hade vi sk stångbrottning. Jag fick vara med, de skulle visa sig snälla först, de brottades med en hand och jag med två, jag åkte alltid ner först och slog mig. Fick oftast höra, ”jaja, detta är inte sumobrottning, det är stångbrottning, så det är därför du inte klarar det”. När vi hoppade hopprep och körde ABC klarade jag kanske D eller E som bäst. De flesta andra kunde hoppa hela alfabetet eller mer än hälften innan de missade. Det skrattades ofta åt min klumpighet.

Jag fann glädjen i att vara med barnen på särskolan. De lät mig vara med, de såg alla andra barn leka på skolgården, men fick sällan vara med, jag lekte dessa lekar med dom och vi brydde oss inte om nån missade eller kände sig misslyckad för den kände att den missat eller var kass! Tvärtom, både jag och de andra peppade varann och körde med ”det går bättre nästa gång” eller ”vi får öva så går det snart”.  Och ramlade någon och slog sig så tröstade man eller hämtade personal. Mina föräldrar fick samtal hem från skolan att de oroades att jag inte var med mina egna klasskamrater, jag hängde ”med dom där på särskolan”. De var oroade för mig.

Jag gick i grundskolan i en väldigt stökig klass, lärarna försökte och försökte men det var alltid tjafs (från första klass) och bråk, killarna slogs och sparkades. Föräldrarmöten upprättades och situationen diskuterades. Redan då såg man bristen på föräldraransvaret hos vissa föräldrar! När frågan om hur man löser detta med killarnas sparkande och bråkande så säger en pappa (till en kille) (nämner inga namn överhuvudtaget): ”Men du *****, när vi va lika gamla som våra barn bråkade vi ju jämt, sparkades och slåss, det var la aldrig nån som sa till oss?” Ofta kom dessa kommentarerna på mötena och ingen lösning verkade komma just du! En del föräldrar höll med denna pappan, att det va nog ingen fara, alla ungar bråkar väl nån gång? Detta var på lågstadiet i början av 1990-talet.

I mellanstadiet ökade jag väldigt i vikt, blev än mer klumpig, mina föräldrar hade gått isär när jag var 8 år och jag hade stora problem i skolan. Jag gjorde alltid mitt bästa och älskade att jobba med ämnena. Jag hatade egentligen aldrig skolan, jag tyckte det var skojigt att lära mig en massa. Men jag hade svårt, jag fick aldrig arbetsro. Bland det sista som inträffade var att jag under en bildlektion (med annan lärare än vår klassföreståndare) orkade inte sitta i klassrummet, jag ville sitta i korridoren och jobba! Det fick jag efter lite tjat. Jag satt med en bok som läraren sagt att jag fick göra svagt rutnät för att kunna föra över på ett vanligt papper. Jag ville kopiera men läraren hade inte tid utan sa att ”rita du i boken”.  En kille i klassen sprang in och ut ur klassrummet och störde mig hela tiden. Och tjafsade om att man inte fick måla i boken. Jag sa att han skulle gå och fråga läraren. Killen fortsatte bråka och jag ville gå in i klassrummet igen. När jag reste mig sparkade han till mig i magen och hånskrattade. Läraren som såg detta sket totalt i det! Det var fem minuter kvar på lektionen och han tyckte vi kunde plocka ihop. Jag sprang och låste in mig på toaletten och grät, både av rädsla, smärta och svek! Två tjejer i klassen M och L kom och knackade på och sa att jag kunde komma ut, alla hade gått. Dessa två tjejer är jag evigt tacksamma för att de fanns där just då! De fick inte många minuters lunchrast den dagen för de tog hand om mig och såg till att min pappa kom till skolan! Den ena tjejens pappa jobbade med min pappa så hon ringde till deras jobb och sa va som hänt och att min pappa skulle komma till skolan!De satt med mig tills pappa kom! När han kom skulle vi försöka gå få tag på rektorn som tråkigt nog var på möte hela dagen. Men jag sa att vi kunde gå till skolsyster, henne satt jag ofta hos på rasterna när allt var tufft! Vi gick dit och hon ringde efter min klassföreståndare! Blev ett kort möte då han inte hade tid, han skulle ju ha vår klass på gympa en stund senare. Jag fick slippa vara med, men skulle se på tyckte han, jag behövde verkligen visa dom hur ledsen jag var. Detta gick varken min pappa eller skolsyster med på. Skolsyster sjukskrev mig resten av dagen och jag fick åka hem.

Några veckor senare (och säkert efter möten mellan pappa, rektorn och lärare) i början av maj 1996 så fick jag åka till Stengärde, en underbar liten hästgård strax utanför stan. Där drevs det något som kallades Projekt Stengärde, prästen Bengt-Åke Öhgren och läraren Katrin Kvarnliden hade startat detta några år tidigare för att hjälpa barn i grundskolan med olika problem att kunna nå sina mål i skolan och kanske även kunna komma tillbaka till ”vanlig” skola. Detta blev en vändning. Det första som hände var att vi fick träffa hästen Cometa och hennes stoföl Inger som bara var några dagar gammal! Inger satte spår i mig FÖR ALLTID! Varför kommer senare i detta inlägg eller kanske i ett annat…

Efter en rundtur, hästgos och härlig lantluft fick vi gå in i Bengt-Åkes hus (ja han bor på gården), vi fikade, pratade och man frågade om jag ville börja hos dom efter sommaren. Jag tvekade inte, jag ville så gärna detta! Men jag skulle få prova några dagar när mina klasskamrater på skolan i stan var ute och vandrade i 3 dagar! Och dessa tre dagar gjorde det ännu lättare att verkligen byta skola! Har ofta hört att det inte är en mobbad som ska byta skola, utan mobbarna. Ja kanske det, men i MITT fall var ett skolbyte det bästa för mig! Är så innerligt tacksam för va tiden på Stengärde gjort med mig! Jag har så mycket fint med mig därifrån! Fanns säkert saker som jag då tyckte var skit eller bara kasst, men det har jag idag förträngt! Jag minns den tiden med GLÄDJE!

Hästarna, skolarbetet, klassen med BARA pojkar, nästintill 1 lärare/ elev gjorde det mycket lättare. I början orkade jag inte ens jobba fulla lektioner. Jag fick jobba en stund och sen pyssla med hästarna och sen jobba igen. Ibland åkte killarna iväg på utflykter och då fick jag rida, både i paddock och i skogen med en av de kvinnliga lärarna! Det blev som ett extra gympapass för mig! Jag njöt av detta! så mycket jag lärde mig om hästar och ridning hade jag nog inte lärt mig på de 5 åren jag gått på ridskolan.

Ett helt år gick och jag blev en ny människa! Trots att mycket motgångar var. Cometa skadade sig illa och fick avlivas, jag fann henne ute i trädgården (Cometa och Inger gick lösa hemma hos Bengt-Åke) skadad. Det blev jag som fick ta hand om Inger, hon skulle börja gå i hagen med de andra hästarna och sluta dia från sin mamma, men det hanns inte med innan Cometa dog. Jag fick jobba mycket med Inger och ta hand om henne… senare fick hon ta hand om mig, när jag var ledsen över att min farmors mamma gick bort julen 1996. Bengt-Åke hade begravningsakten och kom hem till min farmor på kaffe efteråt, jag grät och grät och grät. Bengt-Åke satte sig hos mig och pratade, mest hästsnack (tror jag) och sen säger han klokt, sådär som bara han kan säga så det blir bra ”Dô, ja vet att du var fäst vid Victoria, och att du ä lessen, men hemma på Stengärde går ena tös och gnäggar och saknar dek, dä ä tur att lovet snart är slut så du får komma och ta hand om DIN häst, ho saknar både dek och sin mamma!” Sen dess var Inger ”Min!” Och jag fick genast annat och tänka på! Inger var den häst som allt som oftast fick ta emot kramar när jag mådde dåligt! Jag behövde inget säga till henne hon förstod ändå!

I åk 7 började jag ha NO med min gamla klass (tyvärr), det var 3h i veckan och det gick bra i början, nån lärare från Stengärde fanns alltid i byggnaden. Men problemen med utfrysning och mobbing skulle snart börja igen, och bråket i klassen hade inte förbättrats ett skit! Till och med lärarna fick skit på lektionerna! Jag fick även börja med hemkunskap, ett ämne jag verkligen gillade och dessa lektioner gick fint, den läraren var väl den som bäst hade koll på klassen och kunde få den lugn, och dessutom var det halvklass dessa lektioner. Och denna läraren hade tät kontakt med mina lärare på Stengärde. Även bild funkade bra. Var det stökigt satt jag i korridoren och jobbade, läraren lät mig göra det och såg till att de andra inte störde mig, han kom ut och kolla till mig då och då!

I åk 9 skulle jag gå 4 dagar på Centralskolan (nuvarande Forsenskolan) och 1 dag på Stengärde, åk 9 var tuffaste året tror jag! Jag skulle dagligen umgås med mina gamla kamrater i en klass på 30 elever, jag var numera van vid 5-6 elever. Vissa lärare brydde sig inte och vissa försökte hålla koll på klassen. Jag bad om hjälp i vissa ämnen tex matte då jag kände att jag inte hängde med riktigt, läraren tyckte inte jag behövde extra hjälp, ajg hade ju godkänt! Tack o lov kunde Katrin och jag jobba oss igenom det dom dagar jag var hos dom på Stengärde. Engelska fick jag läsa i en resursgrupp – hade inte gått annars!

Vår klass var fortfarande stökigast, allt som oftast kom våra klassföreståndare och sa ”Det är bara 9D hela tiden”, så var det väl, ofta någon/ några i vår klass som bråkade och ställde till det! Det hände saker HELA tiden och vår klass fick ALLTID skulden för det! Tyvärr! Och hela klassen drabbades av några som inte skötte sig. Återigen blev det föräldrarmöten, men utan större framgång. När eleverna sitter högt på mötet och döper om rektor och lärare till andra namn och föräldrarna bara rycker på axlarna och skrattar… va gör man då? Så var det i vår klass! Det var hemskt! Under höstterminen åk 9 hade jag en lärare som betydde så mycjet för mig och som jag så ofta gick till och pratade när allt var kasst, det var Bella! Jag fick höra av klasskompisarna att jag gick till Bella och fjäskade för att få bättre betyg… haha, då hjälpte inte det speciellt mycket i så fall… jag fick kämpa lika mycket som de andra. Jag satsade på VG men hade ändå bara G på höstterminen i åk 9! Jag fjäskade inte, jag kände tillit till Bella och hon lyssnade! När det inträffade massa annat som gjorde att jag inte orkade med skolan så beslutade man att jag skulle få vara på stengärde en period på heltid fram till lovet 1,5v senare. Och vi skulle ha möte med skolhälsovård mfl lovveckan för att jag skulle slippa att träffa mina klasskamrater! Bella ställde upp och kom på mötet, hon fanns där, stöttade och tröstade och fyllde i när jag inte orkade prata! Hon fanns där hela tiden !

Vår klass hjälpte till att bränna ut en stackars lärarvikarie i SO. Hon skrev saker på tavlan som vi skulle notera inför prov, när hon suddade ut på tavlan för att skriva mer, så började flera killar sudda ut det dom skrivet i sina böcker. De frågasatte varför och hur det kom sig att det var så… de betedde sig som femåringar! Den läraren hade vi i 2 mån knappt, hon gick ut gråtandes från en lektion och kom inte tillbaka! Hon hade kanske sämre psyke än de andra lärarna det vet jag inte, men beteendet i vår klass (och säkert andra klasser) va katastrof och det var då inte lärarnas fel… det var föräldrarna som inte lärde barnen rätt och fel! De tyckte det var lärarnas jobb! 

Många av mina svårigheter kommer ju garanterat av min ADHD och Atypisk Autism! Vilket bekräftats mer eller mindre!

När Walther började skolan (ett år senare än va han skulle) kom han i vanlig klass. Jag tror egentligen inte att någon var elak mot honom i klassen. Han gick i den klassen knappt ett år. Men de flesta barnen var snälla och hjälpte honom. Ingen retades över att han råkade göra i byxorna eller inte hängde med på lektionerna. Eller kanske satt som en tyst mus i ett hörn för att det var lite för stökigt omkring honom. Både barn och vuxna hjälpte honom så gott dom kunde. Vi var också tydliga med vid första föräldrarmötet att berätta om hans svårigheter. Detta fick vi så fin eloge för, ingen av föräldrarna på mötet tog illa upp utan var glada över att få veta, de kunde nu bemöta sina barn när de kom hem och sa att Walther varit konstig i skolan. De visste om det! Och det var inga konstigheter någon gång. Problemet var att Walther inte alltid fick rätt hjälp pga personalbristen. Han behövde en assistent, det hade till och med habiliteringen sagt till skolan! Men det fanns inga pengar till en assistent, klassen skulle klara sig med en resurs 2h/ dag! Och resten av tiden med de två klassföreståndarna!

Och läs här hos Fnulan hennes åsikt om detta! Det är så klockrent! Hon skriver vad som orsakat personalbristen!

När Walther fick börja på grundsärskolan blev han en annan kille som hängde med, blev social och fick va som de andra i klassen!

Har några tankar, tips och råd på vägen att ge er, dessa är ur mitt hjärta:

1. Va lyhörd för ditt/ dina barn! Fråga om skolan, svarar ditt/dina barn att det trivs i skolan!

2. Lär ditt barn vad som är rätt och fel! Ditt och Mitt! Och att det finns människor med annorlunda utseende, annan nationalitet eller som har någon form av svårigheter eller funktionsnedsättning, kanske kan ditt barn hjälpa det barnet och stötta det i skolan!

3. Rösta rätt i nästa val, rösta så politikerna tar sitt ansvar! Försök få politikerna att vara med eleverna en hel dag i skolan. Det gjorde vi i gymnasiet inför riksdagsvalet 2002. En toppolitiker i Falköping var med oss en hel dag på lektioner och i matsalen. Maten blev kritiserad, vi hade 5 min mellan lektioner i två olika hus…. och längst bort i båda husen…. sällan man han på dessa minutrar utan lärarna surade över en hel klass som kom försent. Politikerna såg till att maten blev bättre, inte jättebra, men bättre! Man såg till att de som la scheman la om så vi slapp stressa ihjäl oss mellan lektionerna. Så det gav effekt!

4. Lär dina barn att bara för att det kommer massa barn i skolan med annan nationalitet så betyder det INTE att de är dumma, och förstör för alla andra och bara vill ta över! De har oftast flytt från förtryck, hat och krig! Sen FINNS det folk av utländsk härkomst som är kriminella, begår brott , hedersmord och som trycker ner sina kvinnor! Men detta är inte ALLA! Dra inte ALLA över en kant! Jag kan också tycka att det har blivit mycket flyktingar i vår kommun och att många fått stå tillbaka för att dessa flyktingar behövt mer hjälp än andra! Och Nej jag gillar inte att mina skattepengar kanske går till dessa! Men de är också människor! Hjälp till istället, dina barn kanske har urvuxna kläder och leksaker som bara ligger?? Kanske kan ett barn på flyktingboende behöva dessa? Då har du gjort lite grann för någon! Någon som kan bli din vän för livet!

Till sist! Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

”Det är inte en funktionsnedsättning som gör en människa handikappad utan samhället”

Det var allt för idag!

 

some_text

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *